då min söta granne och hennes barn kom hit och åt lite mat
med oss. :)
Sen spelade vi TP och de där 5e klassarna. Ja, vad ska man
säga? Duktiga är dom, och vann gjorde dom. Men vi ska öva
nästa gång dom är hos sina pappor. ;)
Helgvädret har ju gått från snö till strålande sol till regn, så
vad man än gillar har man ju fått sitt av allt.
Påsken är en sån där ljus, opretientiös och lugn högtid, inga
krav, man kan bara vara. Det tycker jag om.
Fast saknaden blir så påtaglig. Igår fick jag låna en bil så jag
kunde ta mig till kyrkogården. Det var nästan outhärdligt att inte
ha varit där sen i torsdags. Jag ville kolla att allt såg ok ut och så.
Det gjorde det. Jag ville bara inte gå därifrån. Samma känsla
som första gången jag var hos maken. Att jag ville sätta upp ett
tält och vara där. Fast nu tänkte jag att jag kunde ha en madrass,
kudde och täcke och sova där på gräsmattan bredvid min son.
Prata med honom om alla tankar jag har. Det är svårt att lämna
sitt barn där nere i marken. Det är faktiskt overkligt och det känns
oxå omänskligt. Jag tänker att om jag skulle lägga mig där på
gräset bredvid honom så skulle det komma någon och spärra in
mig...
Eller ta fast mig för förargelseväckande beteende =) Jag står där
och tänker, att om jag vetat allt det om livet som du lärt mig och
som jag lärt mig det sista året, så skulle allt detta inte ha hänt.
Jag står där och vill ha svar på Varför detta hände. Jag kommer
aldrig någonsin få svar på det. I tankarna så tar jag bort den
fyrkantiga gräsplätten som dom lagt över dig, plockar upp urnan
och får krama den en sista gång. Eller så kan jag ta hem den och
ha den i bokhyllan. Eller på ditt rum.
Men självklart gräver jag inte där du ligger och inte stannar jag
kvar över natten heller. Istället plockar jag bort så mycket små
kvistar och annat som jag kan. Det är fint med krukan och påsk-
riset.
En vän har lagt en Påsklilja och en ung tjej som läser här har varit
där med ett ljus. Jag har med en lykta hemifrån med ett ljus som
jag tänder. Himlen är blå och det är stilla och fridfullt. Kanske är det
du som vill ge mig det lugn som jag saknat. Ingen kände mig nog
bättre än du gjorde, Andreas. Du har sett allt jag gått igenom och
du har alltid peppat mig att glömma och gå vidare.
Men jag ville nog alltid älta saker som skett. Nu har det ingen
betydelse längre. Livet är här och nu. Inte igår eller imorgon.
Det som sker det sker och inget kan vi göra för att ändra det.
Vi får följa med i strömmarna men simma åt motsatt håll så gott
det går. Men vi kan inte förändra det som ska ske. Om vi bara
simmar med strömmen så hamnar vi på samma ställe som alla
andra och vi behöver inte kämpa så hårt och vi ser inte allt det
vi kan se om vi tar oss åt motsatt håll.
Men det är tufft och det är svårt att följa med och ändå gå sin
egen väg. Frågan är om det finns något alternativ... För mig gör
det inte det. Jag behöver gå min egen väg i livet, för att nå de
mål jag behöver nå. Vad målet är vet jag inte än, men det är inte
det viktigaste. Det är vägen som är mödan värt.
Jag minns hur vi låg och tittade på varandra hela din första dag
i livet. Jag kunde se hur du undrade över saker. Och jag försökte
förklara så gott jag kunde. När du var i 6-års åldern så behövde
jag inte förklara längre. Då visste du, det du ville veta.
Varje människa bär sin egen sorg och sin egen möda. Vi vill skydda
våra barn mot allt, men det går inte. Dom har sina egna vägar att gå
och sina egna tankar och önskningar som för dom framåt. Allt vi kan
göra är att visa att vi finns där i alla livets skeénden. Och jag fanns
vid din sida hela vägen. Och det har jag med mig livet ut.
Nu är det Påsklov för mina barn. Sonen är hos kompisar och dom
skulle på bio ikväll. Jag och dottern har varit tillsammans och sett
på film på Tv:n. Imorgon ska jag hämta ut en vinst på ett enormt
Påskägg från mataffären... Dom ringde i morse och sa att jag vunnit.
Ta hand om livet, det är en sällsam gåva!
Många Kramar// AnnBritt