Sol igår och så stilla och varmt
att jag ville åka och lägga mig på stranden och sola,
om jag inte jobbat förstås...
Men kylan inatt...
pjuh, den var inte att leka med.
Låg som en stoppad säl i täcket,
och undrade när dom sätter på värmen i huset.
Tur att man kan värma sig med kaffe,
tanken på att jag får krama de 2 yngsta ikväll,
och 3 katter som följer än vart man går.
Jodå..även in på toa..
De är sällskapssjuka, de 3.
Den 4e är så blyg och rädd
så enda gången hon kommer är när jag ligger i sängen.
Då värmer hon min rygg eller mina fötter.
Det är bra!
Det är lika fint idag, ändå får jag till sist acceptera höst,
kall sådan, på natten iaf.
Längtar inte efter att skrapa rutor,
bråka med frysta låskolvar och halka.
Längtar faktiskt inte någonting efter det.
Ser inte ens fram emot att kura med tända ljus,
filtar och varmt te i soffan.
Längtar bara efter att få krypa upp i famnen på min man.
Han som alltid var varm och trygg.
Men sån längtan är omöjlig.
Det är inte ens nån ide att ens tänka tanken.
Fast om jag blundar och drömmer en stund,
så kanske kanske jag kan vara där hos honom
lite lite, i minnet.
Den tanken ger värme!
Ta hand om varann. Kram// AnnBritt