4 September

En sån fantastisk dag det varit idag!
Även nu när kl är nästan 11 på kvällen är det varmt i luften.

Blev inspirerad av nya grannen på balkongen bredvid som planterade blommor.
Så jag röjde på min balkong i 2 timmar..

Ja, så lång tid kan det ta när man ska sopa under trallen,
rensa bort vissna blommor och skura en del av räcket. =)

Men fint blev det
och svettigt var det.

Så E och jag åkte och tog sommarens sista!? dopp.
Igen...

Det var skönt, det blev ett 5 minuters.
Men ändå!!

Imorgon blir det fm fika med L. Det är bra!
Sen ska jag jobba 14-21.30, fast det har ju bara jag
och den jag ska jobba med intresse av... =)
Men ändå... nu vet ni det.

Idag är det oxå 6 månader sen jag blev änka.
Jag har funderat på hur viktigt det är att uppmärksamma dessa månads dagar.

Egentligen är det lite viktigt det första året.
För att påminna sig om att man klarat en månad till.

Men sinnena någorlunda i behåll.
Jag tänker inte mer på honom dessa dagar än andra dagar.

Han är med lika mycket hela tiden.
Egentligen blir jag bara mer ledsen när jag påminns att det var den dagen för 2, 5 eller 6 månader sen han lämnade oss.

Jag vill minnas det som var positivt och vackert och fint i vårt äktenskap.
Inte bli påmind om hur länge sen han dog.

Han kommer inte tillbaka.
Det är ett faktum. Ett tragsiskt sådant. Men ett faktum likaväl.

Därför funderar jag på om det är viktigt att ha sån koll på dagarna.
Hur skulle jag regera om jag missade en månadsdag?

Skulle jag få dåligt samvete?
Skulle någon annan ge mig det?

Kan man ha dåligt samvete mot en död människa?
Eller handlar det om att plåga sig själv, göra det som förväntas?
S skulle inte bry sig, han var inte sån.

Han vet var min hjärta ännu finns.
Jag började skriva för att få ur mig tankarna kring den första hemska tiden.

Ska jag då gå tillbaka och minnas allt det varje månad den 4e?
Det känns inte logiskt.

Jag vill gärna ha logik i livet... =)
Det är inte alltid så lyckat!

Allt som sker är inte logiskt, det bara är på ett visst sätt.
Det man får göra då är att acceptera faktum.

Sen kämpa på så gott det går!
Fast, det är märkligt att det redan gått ett halvår...



Sov Gott och somna inte som ovänner. Kram// AnnBritt

Kommentera inlägget här :