En sån dag!! :)
Blev lycklig av solen.
Kan hända att mina dagar av tungt funderande är till ända för denna gången.
Jag hoppas det.
Blev idag som jag putsade fönstren.
Blir alltid lite småirriterad på mig själv när jag gör det.
Därför att det sker för sällan, trots att det går så fort och blir så fint.
Och plötsligt kan man se vad som händer där ute!!
Men alla har väl sin akilleshäl.
Fönsterputsning är en av mina..
Bot och bättring är alltid möjlig,
den som lever får se =)
Var på Linedance idag.
I vår lilla håla samlades många kring detta stora event!
Riktigt roligt var det.
Bestämde mig för att fortsätta kursen ut, 10 ggr.
Behöver verkligen någon form av sysselsättning känner jag.
Så varför inte göra nåt man gillar då!?
hängde med någorlunda iaf, trots att kroppssynk oxå är en akilleshäl..
Ska nog inte fundera över fler såna nu, då slutar nog dagen med grubblerier igen!
Det skulle ju vara synd... nu när det känns ok menar jag!
Vardagen har gått in i något nytt.
Det är nu jag ska klara att leva och verka och hitta mening utan dig.
Vet Du hur svårt det är?
Ja, jag vet att Du är med mig, men det är så förbaskat tråkigt utan dig!
I lördags hos K när jag fick sms, tänkte jag att det var Du!
Det var ett tag sedan jag kände så.
Jag har liksom inte kunnat hitta någon energi på dagarna.
Har inte orkat ringa någon och inte orkat träffa någon heller.
Har varit i mig själv och försökt reda ut alla känslor och tankar.
Ångest har kommit och gått.
Tankar har vridits och vänts på åt alla håll.
Men det vet Du ju eftersom jag pratar med dig om det.
Problemet är att jag inte får svar.
Eller är jag för dålig på att lyssna?
Fast egentligen vet jag vad Du svarar,
jag önskar bara så mycket att du var här och sa det till mig.
Men en önskan är en önskan och hur ofta blir dom realiteter?
Fakta och verklighet är min nya vardag.
Att sonen har 10 år av efterkontroller är en verklighet.
Han kommer att var under bättre koll än någon annan i familjen.
Det är ju positivt i sig. Men jag önskar ju att han skulle sluppit detta alls.
Men så är det inte.
Så som vanligt får man försöka se positivt på den tillvaro man lever i.
Att jag nu ska hitta en ny mening och en ny verklighet i min vardag.
Som att jag inte har någon att bli gammal med.
Den dagen mina barn har flyttat ska jag sitta här ensam med mina katter och stirra ut genom köksfönstret.
Det känns sådär får jag väl erkänna.
Sånt gör att man kan bli bitter på tillvaron.
Eller iaf lite less eller börja misströsta.
MEN!!
Man får försöka släppa det och se att det finns ljuspunkter..
Om ett halvår börjar våren spira igen,
alltid nåt!
Sen åker vi till New York i November.
Har sett fram emot det länge, men det finns dom som har velat lägga hinder ivägen för det.
Som tyckt att det är orättvist att vi fått den möjligheten.
Därför tänkte jag strunta i det, avbeställa helt enkelt.
Man tappar liksom lusten när omgivningen vill ta ifrån en mer än man redan förlorat.
När människor inte förstår och inte vill förstå.
Men det är deras problem, jag kan inte ta på mig andras besvikelser.
Det blir första gången jag reser med mina barn utomlands.
Första gången dom flyger.
Troligen den enda resan vi gör tillsammans alla 4.
A fyller ju 20 när vi är där =)
Tveksamt om han vill resa mer med morsan efter det...
Fast..man vet ju aldrig!
Ja, det ska bli skönt att komma från väggarna
och när vi är hemma igen har vi något positivt att se tillbaka på från detta jobbiga år.
Det är bara det, att Du skulle ju varit med på resan!
Sov Gott och glöm inte krama dom Du älskar// AnnBritt