Det Skira Livet

Det är svårt att sova, när man tagit sig en liten lur på eftermiddagen.

Det är ännu svårare när man fått besked att det finns tumörer i arm och ben,
i benmärgen mellan skelettet.

När man får höra att dom troligen inte kommer få bort det,
för att det är något i blodet som inte är ok.

Det är svårt att sova när man vet att det ska börjas om med cellgifter
och strålning.

Efter 1 år är det dax igen, inget jobb bara mediciner och sprutor
och kontroller och trötthet och sjukhusbeök. Och oro.

4 dagar var 3e vecka med cytostatika dygnet runt.

Ja, det är bra att det finns.

Det är oxå bra att det forskats mycket på just detta sarkom
de senaste åren och att man troligen snart har en väldigt
bra medicin för det.

Det är bra om hans smärta försvinner igen.

Att se sitt barn ha så ont, det känns i hela kroppen.

Att höra när samma barn får detta besked är än mer smärtande.
Så smärtsamt att man blir kallsvettig och nästan svimmar.

Det är bra att det finns sjukhuspersonal som är änglalika.

Det är jävla skit att det funnits läkare som under 2 år
inte ens skickat honom på röntgen utan gett honom smärtstillande
för ischias efter 3 minuters undersökning, trots att han var 16, 17 år
och knappt kunde gå, medans tumörhelvetet växte sig allt större.

Det är bra att vi varit borta och tillsammans och fått lite ny kraft
och ork att möjligen kunna hantera detta.

Tiden står stilla. Har liksom stannat upp.
Men när jag tittar på klockan har visarna ändå rört sig
utan att jag vet hur det gått till.

Det var ett ljussken på väggen förut.
Det fanns ingen förklaring till det.
Fanns inte något som kunde reflektera.

Nisse, den svarta katten, han såg skräckslagen ut.
Som om han sett en vålnad.
Kanske gjorde han det.

Men jag.
Jag blev lugn!

Ska se om det går att somna nu.
Kram// AnnBritt