Det finns dagar som inte känns bra redan när man vaknar.
Man är ledsen eller irriterad eller nåt. Det känns iaf inte ok sådana dagar.
Idag är en sån dag.
Jag tvättar och har som vanligt hur mycket som helst. Och torrt blir det inte heller för vi har bara 2 torkskåp.
Det räcker inte till allt jag har idag.
Jag känner hur det irriterar mig.
Eftersom det var min mors födelsedag idag och pappas i onsdags åker vi till kyrkogården en stund,
sen passar vi på att handla lite av livets nödtorft.
Hemma igen och in i tvättstugan för att plocka in ren tvätt. Vi har en katt, eller ja..vi har 4 katter, men en av dom ska ut i korridoren till varje pris så fort vi öppnar ytterdörren. Så på väg in med massa tvätt i famnen, kommer Nisse och ska ut. Försöker mota bort honom eftersom jag inte känner för att gå ut och hämta honom. Så jag snubblar förstås lite på katten och på en ikea kasse som ligger innanför dörren med sånt som ska slängas. Tvätten åker på golvet och jag blir så jäkla irriterad.
Skäller på den stackarn som sitter och skäms. -Är det tvunget att springa ut när vi öppnar dörren? Se, nu tappade jag ju tvätten och får vika den igen. Jag blir så trött på dig när du håller på hela tiden....
Vet inte om jag väntar mig nåt svar, men han ser skamsen ut. Känner hur jag håller på att bryta ihop.
Sen Du gick bort har jag gråtit, skällt på dig. Varit förbannad och ledsen. Men jag har inte satt mig ner och bara skrikit ut min ilska över att du lämnade mig, över livets orättvisor, över att jag är ensam igen fast jag inte vill.
Nu känner jag att det är nära. Jag vill sparka och slå och skrika ut min sorg, frustration, och ilska bara sätta mig ner och skrika rätt ut i luften. Skrika och gråta tills det inte finns någon sorg kvar.
Men det funkar inte så. Jag funkar inte så. Kanske har jag lärt mig att hålla inne med hur jag känner. Kanske livet och dess bergochdalbanor har lärt mig att "helt enkelt" acceptera det som händer, att man har blivit så luttrad och härdad av allt att man inte kan annat än att krasst acceptera allt det jobbiga som tillhör livet.
Vet inte om det hjälper att skrika och slå för inget förändras ändå. Det som har hänt har hänt och vad jag än gör får jag dig inte tillbaka. Så är det bara.
Så därför blir det inga skrik och vrål idag. Det blir ett utbrott på min stackars katt och med det får jag vara nöjd även om det inte var så roligt för honom.
Dagen avslutas med middag och 2 trevliga samtal varav det ena ger hopp för framtiden. Det känns tryggt!
Du kan ringa, gapa, o skälla till mig precis när du vill. Jag känner likadant ibland o jag kan skälla o gapa tillbaka då:) eller nån annan dag:) Vi har varandra ALLTID!! Tillsammans blir vi starka<3
skrivenKramar om massa, massa!!