Det blev en fin dag. Vi startade halv 9 på morgonen, åt frukostbuffe på Nya Björkäng.
Bästa matstället utmed E6.
Solen strålade från en klarblå himmel och vi passade på att ta ett bad i Skrea, där vi var i förra veckan.
Bestämde oss för att åka dit snart och vara där hela dagen. E blev helt förtjust =)
Efter Laholm kom regnet av och till och avtog helt 1 mil innan Kristianstad.
Vi hittade skor till oss bägge och gick runt och kikade i stan.
Det är fullt upp där med Kristianstad dagarna denna veckan, artister, underhållning och annat.
Det är en charmig stad. Lagom stor med mysiga affärer.
Jag köper en röd ros och åker till kyrkogården. Vi sätter blomman i vasen och oss själva på bänken en stund.
Ber E att lämna mig ensam. Pratar med dig, frågar saker som inte får svar, minns bröllopet för 2 år sedan.
En lycklig dag för oss båda. Helst vill jag inte gå ifrån dig. Skulle vilja sätta upp ett tält där i lunden och vakna och somna hos dig. Prata med dig om det vi hade, hur det är nu och om framtiden. Lyssna på dina råd, höra din röst, krama dig. Som jag saknar en famn att krama, saknar närhet och värme, sånt som är viktigt när man är tillsammans och som är outhärdligt när man är ensam.
Jag förstår nu att jag är ensam. I mig är det tomt. Innan har det varit tomt av saknad och sorg, nu är det bara tomt. Hjärtat slår extravolter och jag är trött. Blodtrycket har troligen nått nya höjder och jag bör väl kolla det. Tror jag ska till läkaren på fredag. Jag blir yr i huvudet när jag sitter och pratar med dig. Vet inte vad som händer och hur jag ska orka. Försöker att vara positiv och se saker som det är, men minsta motgång får kroppen att gå sönder. Jag har ingen ork kvar för mer jobbiga saker, vill inte orkar inte. Sen jag fick beskedet om Y har det blivit värre. Inget är säkert här i världen. Jag vill inte leva som om varje minut är den sista men det verkar inte finnas några val. Jag vill inte vara rädd för saker och även om 1:a månadens rädsla avtagit känns det som jag står på öken i sjunksand och inte vet om jag ska våga ta nästa steg. Jag förundras som aldrig förr över liv och död. Döden gäckar oss ständigt och jag har en här hemma som inte vill att jag ska prata om begravningar. Jag har full förståelse för det. men jag har sett att allt kan hända och ändå finns inget val än att vara positiv och tro på framtiden för min sons skull. Hur får man ihop allt? Känner mig så förvirrad, tom och ledsen men inga tårar kommer från mina ögon. Så lämnar jag dig för nu, fast jag inte vill. Det enda jag vill är att sitta där hos dig tills allt går över och känns bra igen. Spelar ingen roll om det är en vecka eller ett år, jag vill vara där hos dig. Vill inte gå ändå är det vad jag gör och det känns som jag sviker dig. Tankarna är i en enda röra och allt är jobbigt.
Men i livet får man ta sånt en annan dag. I livet finns inte tid för känslor och sorg. I livet ska hyra, telefon och mat betalas. Bensinen kostar skjortan, det märks när man kör drygt 70 mil på en dag. Det kostar även för den som varit sjukskriven av anledning eller ej, det går inte att sitta och låta känslorna komma och gå, för att känna är skamligt och personligt och ska inte delas och man måste gå och jobba för det är det bästa. Men jag tänker inte bli bitter. Och det är ingens fel att du är död. Ingen kan man skylla på, det var bara något som hände. Livet tog bara slut av någon anledning. Skit samma om man är lycklig eller positiv, livet är grymt och gör som det vill med oss. Inget kan man veta och vill inte veta. Man kan inte planera för det blir inte som man tänkt. Det är här och nu, och en stund känns det så meningslöst och tråkigt. Vad ska man leva för om man inte kan se framåt. Önska, och hoppas på något nytt, annat eller bättre för sig själv och sina närmaste.
Faaan!! Jag saknar dig så jävligt. Vill höra dig säga att allt löser sig och så blir det så. Nu går jag min älskling. Tack för den att du gav av dig själv så jag fick den bästa tiden i livet. Jag kommer snart tillbaka. Puss
Vi åker till S chef och lämnar något som skulle lämnats för länge sen men inte blivit av.
De bjuder på fika och en fin pratstund. Goa goa är dom!
Det är inte långt till Friseboda där vi vigdes. Klockan har blivit mycket men jag vill gärna åka dit.
Sanden är blöt och kall, det har regnat lite stranden är tom.
Vi bestämmer att det blir ett dopp, går till bilen och hämtar badkläder, sen ligger vi och sprattlar en halv timme.
Ett bra avslut =)
För att fullända dagen tar vi en liten tripp till M & P i deras mysiga hus.
Dricker kaffe och pratar i soffan. Jag får en riktigt söt blomma i en fin kruka och jättegulliga planterings spadar =) Tack söta!
M visar något väldigt fint och när kl är 23 åker vi hemåt.
På gatan utanför deras hus springer en igelkott över vägen. Det har jag inte sett på 16 år...
Dimman ligger på vissa ställen och i Falkenberg är det våldsamt regn.
Trött är jag. E sover hela vägen. Lyssnar på radio och har rutan nere för att få luft.
Sommarnatten är så sval och det blir inga kalla vindar i ansiktet. Stannar och går en runda runt bilen.
Sen kör jag vidare och vi är hemma 02.30.
Stupar i säng och sover ganska länge. Mådde gott i morse.
Beredd att ta tag i hemmet, lägga in tvätt och dammsuga.
Kroppen vill annat efter vårat biblioteksbesök.
Den vill vila och inte stressa alls. Den vill ha lugn och ro.
Så även om hjärnan vill annat har jag lärt mig att lyssna på kroppen.
Jag vågar inte trotsa det. Är faktiskat rädd för vad som kan hända.
Nu kallar sängen. Imorgon ska jag jobba igen.
Kram till alla! Var rädda om varann.