Mötte upp de 2 tjejerna som hade husvagnen och sen for vi.
Framme vid 22 på kvällen och där stog 3 karlar och väntade att få sätta upp förtältet =)
Ett gäng glada Linedanceare från Västkusten var redan där och vi hade en mysig kväll med mygg och vin.
Kl. 00.00 sjöngs det och hurrades för ett födelsedagsbarn =)
Efter mycket prat och fniss kom jag i säng vid halv 3 på natten.
På morgonen blev jag väckt med sång igen och en present en kopp kaffe och en banan!
Dom hade inte gjort mackor ännu.
Vi laddade för en heldag i strålande sol inne i Westernstaden, glömde tyvärr solcreme vilket gav riktigt röda axlar på kvällen, men dagen var fantastisk och det finns ju sånt som kyler ner.
Vi gick och tittade på hantverk, njöt av solen, handlade, var i Indianbyn och tittade på uppvisningen med Indianer från Canada som dansade i sina vackra dräkter. Det är magiskt på något sätt.
Efteråt fick man ställa frågor och ta kort. Här är 3 vackra flickor =)
Vi tog en tur med hjulångaren till Mexico och på vägen såg vi dessa ståtliga djur
En enorm Tatanka tjur!
Dansuppvisning i Mexico staden
Vi var på rodeo och Westernshow. Har du aldrig varit här kan jag rekommendera ett besök.
Det är en häftig upplevelse.
Trötta i fötter och kropp gick vi till campingen och fick kaffe och senare grillat med goda tillbehör.
T och K hade köpt en present, ett fint armband med hjärtan i blått glas.
En fin och bra födelsedag blev det. Skönt att slippa vara hemma och grubbla, sakna och fundera.
Saknar gör jag hela tiden, fast på bortaplan tillsammans med andra blir det på ett annat sätt.
För varje dag som går lär jag mig att S inte kommer tillbaka.
För barnens och min skull får jag försöka hitta mening och annan sorts glädje i livet.
Jag känner att livet är annorlunda. Allt är annorlunda. Inget blir sig likt.
Vill inte se tillbaka, vill leva här och nu.
Inte klaga, gnälla eller vara missnöjd.
Vill bara ha medkänsla, men ack så svårt det är, man får lära sig.
Dotter var så nöjd, jag var nöjd. Åkte hem och jobbade 2 dagar.
Ikväll fick jag veta att en f.d. arbetskamrat gått bort idag.
Kampen blev för svår, det fanns ingen återvändo.
Cancern tog hennes liv och tankarna finns hos hennes man och söner.
En människa som henne finns kanske 1 på miljonen.
Positiv in i slutet, levnadsglad. Ja, har man inte träffat henne går det inte att förstå hur hon var.
Livet blir åter lite gråare, vi minns henne för den hon var.
RIP, vi som mött dig, glömmer dig aldrig <3
Och så kommer tvivlen.
Går det över huvud taget att bli frisk från detta? Varför hittar man inget botemedel?
Måste tro, hoppas och vara positiv.
Han ska bli frisk!
Det räcker nu, men jag är inte den som bestämmer det.
Hoppet får inte sina och försvinna, rädslan får inte ta över.
Tro, tro, tro!
Jaha, det här blev lite av varje, fast livet är ju så.
Imorgon ska åker jag med 5 andra tjejer till Falkenberg.
Blir kanske inte som jag tänkt, det blir sällan det.
Det kan bli bra ändå, återkommer om läget.
Ta hand om varandra och njut av dagarna, det är allt vi har.
Massor med Kramar från mig! <3