Det Skira Livet

Under den gångna veckan har jag tillåtit mig att inte göra någonting.
Man pratar om att Livet kommer ikapp. Så har det blivit för mig nu.

Allt som varit sista året har skett utan att jag bett om det.
Jag har inte kunnat påverka någonting av det.
Det är en insikt som är lite läskig.

Som om det fanns någon därute som bestämde:
Åh! Här har vi en kvinna som varit lycklig i drygt 2 år.
Så kan det inte fortsätta.
Vi skickar lite cancer på sonen, sen får hennes make avlida,
vi ordnar oförstånd och osämja kring bouppteckningen,
sen ser vi till att hon blir av med jobbet och när hon tror
att sonen ska vara på tillfrisknande, så ger vi honom metastaser
så att livet rämnar ännu mer. Vi kan ordna så Af ger fel upplysningar
så hon inte får någon inkomst på 3 månader och som en extra piff,
så ser vi till att bilen slutar fungera....

Ja! Det ser ju inte klokt ut när man skriver det så.
Men detta är ju vad som skett, inget av det fanns i mina värsta mardrömmar.
Det har fått mig att fundera över en massa saker.

Det pratas så mycket om att vi ska styra över våra liv, att vi kan allt vi vill.
Jag brukar säga det till barnen: Om Du vill det, kan du klarar det!
Men vad kan vi egentligen påverka i våra liv?

Liv, död och sjukdomar har vi ingen makt över.
Det kommer när det vill om det vill och vi kan inte styra detta.
Andra människor kan man inte styra över.
På olika vis försöker vi påverka våra barn när dom är små.
Vi försöker föra över våra åsikter och tyckanden på andra.
Men vi är alla våra egna och har våra egna erfarenheter.

Man kan göra sitt bästa för att vara tydlig i sina uttalande.
Men det är helt och hållet upp till lyssnaren att ta in informationen.
Vi kan inte styra hur andra tar in det vi säger och det vi menar.

Om jag går till affären för att köpa en vara och den är slut,
så hjälper det inte att jag blir förbannad och gapar på affärsägaren.
Det kan vara så många olika saker som har gjort att det inte finns just
när jag behöver det.
Man kan istället välja att gå till en annan butik eller vänta till en annan dag.
Ilska och irritation löser ingenting. Det får oss bara att må dåligt.

Det går inte att styra över saker som sker hur gärna man än vill.
Dagar kommer och går, månader blir till år, solen går upp och ner.
Så är det oavsett vad jag tycker om det.
Man får följa med i livets flöde så gott man kan.

Försöka acceptera att saker sker fast man inte önskar det.
Lära sig av det och se framåt. Försöka hitta något positivt
och hålla fast vid det. Det kommer alltid något positivt ur en kris.

Jag har inte blivit starkare.
Däremot är jag mer sårbar, mer ödmjuk och framförallt
har jag lärt mig att inte lita på människor.
Det sista är svårt, när man är uppväxt med att tro på det goda i människan.

Människan är inte av naturen god. Det är något man lär sig genom livet.
Alla lär sig inte det. Genom det som hänt på jobbet förstår jag att det är så.
Men jag kan inte påverka det. Jag kan acceptera och gå vidare.
Att älta det leder inte till något positivt.

Men det finns oxå dom som har stor empati och kärlek för andra.
Det har jag lärt mig att se och dom kommer jag att vara rädd om.

Tack till alla som stöttat och uppmuntrat.
Som kramat och lyssnat och funnits där när jag inte själv orkat.
Utan Er hade jag inte varit där jag är idag.

Så när jag nu stått bredvid mitt eget liv och beskådat allt som skett,
och låtit det sjunka in, så är det dags för mig att ta tag i det jag kan påverka.
Sånt som att vi ska må så bra det går.
Att jag ska ta itu med det jag kan gällande mitt förra jobb
och se till att skaffa ett nytt.
Jag ska skaffa all den information om sonen som jag behöver.
Jag ska sträva efter att de 2 andra ska må bättre i allt, än de gör idag.

Jag fick till mig idag, att jag ska känna tillit till livet och lita på min egen kraft.
När man alltid varit mer mån om hur andra uppfattar situationer och händelser
är det svårt att börja tänka på sig själv. Men det är nödvändigt för att få ihop allt.
Kanske är det inte heller en dag för tidigt att tänka på sig själv först.

Jag fyller ju trots allt 50 år nästa sommar!!!

 

Det finns hopp om livet, trots allt.

Nu kommer en Jul och den ser jag fram emot mycket.

Sen kommer ett Nytt År och sämre kan det ju bara inte bli.

Med tillförsikt ska jag se på framtiden.

Har jag liiite tur, kan jag sova på nätterna igen.

Det har varit dåligt med det de 2 sista veckorna.

 

Och nu blir det 1,5 radavstånd och annorlunda text utan att jag ber om det :)

Ja, är det inget värre än så, ska jag inte klaga!!

Hur som helst. Jag är tillbaka.

Mer gråtmild och känslosam än någonsin,

men.. tillbaka. Jag ska sträva efter att vara kvar i detta

men ändå se framåt.

 

Som någon klok människa sa så är ju

Framrutan större än backspegeln av en anledning.

Ta hand om Er alla. Försök stanna upp i julhetsen

och tänk på vad som är viktigt för dig och för din familj.

Låt inte irritationen ta över sådant du inte kan påverka.

 

Det finns så mycket omkring oss att vara tacksamma över.

Men det gäller att titta, för att se det!

Massa Kramar// AnnBritt