Det Skira Livet

Idag har jag varit riktigt förbannad!!!
Man kan bli det ibland trots att man försöker hålla humöret uppe.

Men med alla dessa saker som hänt, och som inte går att påverka,
med trögtänkta myndigheter och med folk omkring som gör livet surt
för en själv och andra i närheten, trots att det inte finns någon
anledning i världen, så kan det bli för mycket vissa dagar.

När man inte har flyt med någonting utan ALLT bara ska jäklas,
så rinner även en stillsam filbunke över då och då.

Nej! Man kan inte sitta och bara le och vinka hela tiden.
Men så har man ju det där i sig att det inte är ok!
Man ska hålla inne med känslorna, om dom inte enbart
är positiva. För bra och snälla saker får man säga hela tiden,
men ilska över orättvisor och sådant som sker utan att man kan
påverka, det ska helst hållas inne med.

Funderade på om det ligger i vårt Svenska sinne och Jantelagen.
Hur det än är, så vart jag arg idag och faktum är ju att det känns
lite bättre :) när man får släppa lite på luften...

Fick efter det rett ut en del av sakerna och fick lite andra
positiva besked idag med.
Så det känns bra nu!

Det sägs att vi ska gå i varandras skor för att kunna förstå varann.
Oftast är ju det endast ensidigt menat.
Att någon annan ska förstå oss.
Men jag menar att det är lika viktigt att man själv förstår andra.
Kan tänka sig in i deras liv och situation, utan att döma.

Nu är det ju återigen så att man inte kan älska alla.
Om det handlar om personkemi eller vad det än är,
så finns det alltid människor man tycker mindre om.

Så om dom inte vill gå i mina skor, varför ska jag då gå i deras?
Det finns så många med empati och humanism att man inte behöver
gå i andras slitna och trasiga tofflor för att begripa
vissa grundläggande saker om livet.

För övrigt har jag och min dotter skrattat, slagit in paket, myst och dansat ikväll.
Sånt är det som verkligen betyder något.
Imorgon åker dom till sin far igen, men dom är hos mig
hela Julen och det ser jag fram emot.

Ska hämta hem sonen efter 5 dagars ny behandling.
Det ser nog han mer fram emot mer än mig...
Om Ni förstår hur jag menar! :)

Jag skulle inte heller uppskatta att ligga på sjukhus 5 dagar
var 3e vecka, när jag var 20. Inte med denna lömska sjukdom iaf.
Och ingen annan gång heller för den delen, men de gör vad de kan.
Det får man väl anse och inse att det är bra.

Det blir årets 5e begravning imorgon oxå.
Dom är gamla nu, alla mostrar och fastrar, så det är väl
livets gång för dom. Men det är tufft ändå för dom som är kvar.

Tro mig! Jag vet det....
Föräldrar, oavsett ålder, lämnar ett stort tomrum.
Det där telefonsamtalet man aldrig mer kan ringa.
Mötena man aldrig mer kan ha.
Ingen Jul och födelsedagsträffar och alla gånger man bara behöver
lite stöd och uppmuntran. Det kommer inte tillbaka.

Därför blir nattens uppmaning:
Var rädda om varandra.
Somna inte som ovänner.
Man vet inte när sista mötet kommer.

Dramatiskt? Kanske, men sant!
Kramas ofta, säg vad ni känner utan att såra, om det är möjligt.
Lyssna på varandra och respektera varann.
Är det verkligen så viktiga saker man bråkar om?
När livet tar slut för en närstående, ångrar man så mycket.

Det är så bara! Oftast ångrar man att man blev sur o grinig,
eller att man inte lyssnade eller uppskattade de små sakerna i livet.

Så istället för att julstressa för att allt ska bli perfekt.
Tänk på, att det redan är perfekt. Om ni bor med den ni älskar
förstås. Kärlek kan ta slut oxå, men oavsett, gräl o bråk
är en tyngre väg än samförstånd. :)

Sov så Gott// AnnBritt