Nobeldagen

Jag har tänkt lite på hur man tilltalar sina medmänniskor
och vad man säger till varandra, många gånger utan att tänka efter.

Läste Alexandras blogg häromdagen om vad folk säger till den som är gravid.
-Nu får du aldrig en hel natts sömn igen.
-Vänta bara, så ska du få se hur jobbigt det blir....
Osv.

Borde vi inte tänka en vända till och säga att du står inför
ditt livs äventyr. Livet blir aldrig mer sig likt, men du kommer
få uppleva en kärlek som du aldrig kan känna eller få från en
annan människa.

Du kommer vara orolig, trött, ledsen och lyckligare än
vad du någonsin har varit.
För att få ett barn är ju den största gåvan som finns.
Varför är vi där med våra fåniga ord som bara oroar?

När någon ska gifta sig,kan det komma saker i stil med:
-Jaha, ska du binda dig vid någon annan nu?
-Varför gifta sig, alla skiljer sig ju ändå.
Eller, nu är det slut på friheten, typ!

Varför kan vi inte säga att vi är glada för deras skull.
Lyckliga för att det finns dom som tror på kärlek och äktenskap
och tvåsamhet.

Varför ser vi så lätt de sämre egenskaperna hos våra medmänniskor?
Om någon säger 10 saker och 1 av dem inte stämmer med vår uppfattning,
kan vi gå och älta det i evigheter. Prata med andra om hur dumma åsikter
den personen har.

Människor vi älskat för deras ärliga sätt, kan snart bli
att jo, men man måste ju inte vara jätteärlig , hela tiden...

Visst finns det saker i livet som ändrar och förändrar oss,
visst kan kärlek ta slut och vänskap försvinna lika hastigt
som solen går i moln en sommardag i Juli.

Men varför pratar vi så illa om varann?
Varför slänger vi ur oss alla dessa klyschor?
Varför ser vi inte mer av den kärlek som finns i världen
och använder oss av den?

Är det för att vi "bara" är människor?
För att vi inte orkar! vara positiva och goda?
För att vi har svårt at se andra människors lycka?

Människan är en komplex varelse.
Jag har inga svar, men jag kan bli ledsen över
att det ofta är det negativa som tar över i våra liv.

Livet är väl tillräckligt svårt och krångligt
utan all avundsjuka, missunsamhet och hat?

Min morfar sa att, vi ska inte sätta oss och vara nöjda,
för då har vi inget att sträva efter.
Det är ju sant. Hade mänskligheten satt sig och varit nöjd
på stenåldern hade vi ju inte funnits idag.

Så vår överlevnad och vårt ego kan ju vara en anledning
att inte nöja sig och att alltid vilja gå vidare.
Men den stora avundsjukan. Var kommer den ifrån?

Inte har jag svaret, men det hindrar inte frågorna att komma.
Man får nog hitta sin väg och sitt liv, och det är möjligen det som
gör att den som är 70, 80 eller 90 år oftast tar lättare på saker
som sker, än vad man gör när man är yngre.

Att erfarenheter lär oss och när man är ung tror man att man vet allt.
Det är väl så det ska vara.
Vissa saker får man finna sig i...

Vi vill så mycket i våra liv.
För en del slår önskningarna in, för andra inte.
En del kämpar och strävar hela livet utan att komma någonstans.
Andra glider på en räkmacka, som man brukar säga!

Orättvist eller rättvist?
Jag får väl åter acceptera att det är som det är med det :)

Inte blev jag klokare av att skriva detta, men det var mina tankar
så här på Nobeldagens kväll!

Sov så gott alla, imorgon är det 3e Advent.
Det lackar mot Jul! :)
Många Kramar// AnnBritt




Kommentarer :

#1: Petra

Fint skrivet om tankar och livet,,,,ja vi lär aldrig bli nöjda. Och som din "morfar sa att, vi ska inte sätta oss och vara nöjda,

för då har vi inget att sträva efter."

skriven

Kommentera inlägget här :