Ångesten tar tag i mitt bröst och kniper åt, den gör att jag inte får luft, inte kan andas. Jag går ut på balkongen och tar långa djupa andetag, när min dotter säger att det är kallt, njuter jag av den kalla luften, den gör mig fri. Fri från ångest och jobbiga tankar och oro som mal och frågor som inte har svar. Vi ska få vänta i 5 månader innan vi får veta vad som hände dig. 5 långa, fruktansvärda månader. Jag vet att jag inte kan bearbeta färdigt innan jag får veta.
Kanske fanns det något jag kunde gjort. Hade det hänt om du inte åkt hem? Om jag skickat dit någon på fredagen för att kolla var du var, hade du levt nu då? Jag vet med förnuftet att jag inte kan känna skuld för att livet blir vad det blir, men hjärtat vill ju annat. Så kommer ångesten igen och jag gråter en stund. Tårarna läker ingenting.
Jag åker till K och vi ska tapetsera hennes kök. Jag blir yr och hjärtat bankar, jag svär och är förbannad. Det kommer och går, det går inte att styra. Klumpen i bröstet växer av saknad och inget kan jag göra. Bara vänta ut det. På nattkröken kommer tapeterna upp och vi skrattar som aldrig förr och tycker att vi är så otroligt duktiga på dett så att vi skulle kunna starta eget. På morgonen ändrar vi dom planeran...men det är en annan historia =)
Jag tror inte på att vara rädd. Om man är det missar man det fina i livet. Jag är inte heller rädd för döden för jag vet att den är oundviklig, det är det enda alla vi människor har gemensamt, att vi skall alla dö en gång. Men smärtan när en närstående lämnar mig är vidrig. Den som gått bort har inte ont, lider inte mer. Det är på jorden vi går med alla de känslor som ska hanteras: Saknad, sorg, oro, meningslöshet, tomrum, ensamhet, alla dessa varför! Så jag som bearbetat min rädsla för många år sedan, har blivit rädd. Rädd att klappa ihop totalt när jag förstår vad som hänt, rädd att kroppen inte ska orka och att jag oxå ska dö och hur ska mina barn klara av det. Rädd att resa, rädd att leva, rädd att A ska dö i sin sjukdom, rädd att börja jobba och ramla omkull, rädd rädd rädd. Min läkare säger att det ingår i sorgen. Hon säger att man inte kan ta in allt på en gång, för då går man sönder. Hon säger saker om bearbetning och sorg som jag redan känner till, men jag känner mig som ett barn som vill bli kramad och omhändertagen. Känner mig liten och svag. Fast alla säger att jag är stark och kommer att bli ännu starkare. Jag undrar hur stark en människa ska behöva bli för att klara av att leva. Undrar hur mycket man ska gå igenom. Alla säger att det är orättvist, och jag kan bara hålla med. Det räcker nu, jag behöver inte mer.
Men så ringer en arbetskamrat. Hon säger att hon har blommor från jobbet. Jag går ut och möter henne och den största blomsterbukett jag sett kommer hon med. Hon bär den tom. i en hink, så stor är den. Tårarna trillar och jag kramar henne och säger att ni är ju inte riktigt kloka!! Den är så fin med rosor, nejlikor, gerbera mm. Dom har skrivit ett kort med fina ord till mig, om mig. Jag gråter. Hon säger att: -Du klarar det här, du är stark. Hon säger att jag ser lyckan i sånt som vi andra inte ser. Jag lyssnar på det hon säger om mig och det känns som när jag var barn och blev påkommen med att palla äpplen. Som om någon sett det man gör, och talar om, man skäms och vet inte vart man ska titta. Vi har inte känt varann så länge, men hon vet vem jag är, hon har sett mig. Jag blir rörd över det. Blommorna gör mig glad och varm i drygt en vecka. AL får låna dom 2 nätter, hon blir oxå glad av dom. Tänk vad blommor kan göra för våra sinnen ändå!
K kommer och hjälper mig packa upp. Ställa och lägga saker på plats och några småsaker jag känner att jag inte har behov av får hon med sig hem. Jag tycker om återvinning. Allt behöver inte säljas dyrt eller slängas, man kan glädja någon vän med det. Det är nytt för henne och jag slipper känna mer ångest över saker jag inte behöver. Så det blir lite ordning här hemma till slut. Det är skönt att någon vågar röra i det som är mitt. Hon fixar kaffe själv nu när hon kommer, det är bra, mitt hem är som hennes oxå. Det ger trygghet.
Vi har bestämt musik nu. Din äldsta dotter och jag har pratat fram och tillbaka och lyssnat. Vi ska spela in en cd, med 4 låtar, det blir 2 psalmer och 1 solosång. Samma präst som vigde dig och mig ska hålla i begravningsgudstjänsten. Jag tycker om honom, han är rak och enkel. Han förstår. Jag frågar och han svarar. Han säger att det blir mycket musik och att det kan bli en lång begravning. Jag frågar om det är några problem men han säger att det är det inte. Ni får det som ni vill ha det. Enkelt och lätt. Jag har haft med flera lätta människor att göra de sista 2 veckorna. Sådana som förstår vad sorg är och att saker behöver lösas smidigt för att man ska orka. Minsta lilla motgång gör mig irriterad. Folk som är inskränkta och omänskliga irriterar mig dom här första veckorna. Dom stannar mig i min sorgprocess och leder mig 2 steg bakåt.
Jag är ju rökare och numer får man ett kvitto på cigarettena som ska hämtas ut i en automat. På coop på torget har det aldrig funnits mina cig. i den automaten. Då får man ta en kölapp och vänta på sin tur till spelkassan. Det har jag gjort många gånger, snällt och svenskt väntat på min tur.. men denna veckan säger jag högt och tydligt att -vad är det för mening med den automaten om ni aldrig fyller på den??? hade jag velat stå i denna kön hade jag ju inte betalat cigaretterna i affären... Expediten mumlar något ohörbart och jag får mitt paket. Jag är märkbart irriterad och min dotter har stora ögon och jag ser att hon skäms och undrar vad som händer. När vi går säger jag att jag är trött på folk som inte gör sitt jobb och att jag är trött på att tiga om allt. Jag känner hur jag ska bli kärringen mot strömmen som ska klaga när saker inte funkar och säga ifrån när det händer sånt som inte ska ske. Livet är för kort för att tiga om allt man är missnöjd med och jag känner att jag inte vill ångra någonting när jag dör. Känner mig nöjd med mig själv och sträcker lite extra på nacken när jag går ut från affären..
Det är märkligt hur en människas död kan förändra den som är kvar. Hur allt ställs på sin spets och man gör och tänker sådant man inte förut gjort och tänkt. Som om jag plötsligt inser att det är ju detta som är livet. Att jag är mitt uppi mitt eget liv och behöver ta vara på det. Livet är intedet som hände igår eller det som kan hända imorgon. Livet är precis det som händer i detta nu. Alldeles för ofta har jag varit upptagen med att vara i en annan dag, jag har missat så mycket i mitt eget liv för att det finns känslor som sårbarhet, stolthet, avund och självömkan som varit mer intressanta att vara i. John Lennon skrev: "Life is what happens to you, while you are busy making other plan´s". Så har det ofta varit för mig och i en kort sekund inser jag det och vill inte ha det så mera.
Men sorgen har andra planer och jag känner rädsla och ångest allt tydligare. Vi ska begrava dig den 25/3. Jag har beslutat att eftersom det inte blev så att du lämnade Skåne och flyttade hit ska du få vara kvar där. Du ska vara i minneslunden. Jag vill inte att det ska finnas dåligt samvete och dåliga relationer för att en grav inte kan skötas av olika skäl. Jag kan oxå då gå till minneslunden där jag har min mamma i Kyrkenorum, och tända ett ljus för dig. Det känns bra och jag känner att du tycker att det är helt ok.
Det är lördag morgon igen, och jag har inte sovit en blund. 10 minuter innan klockan ringer somnar jag. Sover i en halvtimme. Ringer K som ska köra mig till ditt hus igen, och säger att jag blir sen. Vi ska träffa din äldsta dotter med särbo, och din son i huset. Vi ska försöka hinna med att dela upp och städa ur. Men nu är vi på väg. Jag är så trött och har inte ens kammat mig. Det blir en galen resa för att jag velar och vimsar och inte kan tanka eller fylla på telefonen. Jag blir arg och frustrerad. K skrattar och försöker lugna. Efter 5 galna timmar kommer vi fram. Kramar varandra och jag skurar kök och badrum och vill inte höra hur dina barn delar bland sakerna. Vill inte lägga mig i. För det är deras men framförallt är det smärtsamt att se barn dela upp en ung pappas saker. Dom gör det så fint. Pratar och diskuterar. Inga hårda ord och inga bråk. Jag beundrar dom för det och det känns som vi kommer lite närmare varann. Vi har tagit dit en container och slänger sånt som ingen behöver. Jag vet inte vad, men den blir full. Full av sånt som fanns i ditt liv och sånt som var ditt. Sånt som vi tycker ska slängas. Återigen tänker jag, vad är ett liv värt? Men man kan inte heller ta tillvara på alla småsaker. Man kan inte bygga ett mausoleum med dig och må bra av det. Man får göra det som behövs och jag hör att dom älskar dig. Jag hör det när dom pratar med varandra och ser det i deras handlingar. Det är det som betyder något. Det känns fint. K tar hand om trädgården. Ett jättejobb gör hon, trots sitt diskbråck så krattar hon och bär. Plockar undan och slänger. Hon är den 4e vännen som är med mig på denna resan. Jag är rik som har sådana vänner.
Vi åker och handlar och åker hem till M för en mysig måltid. Hämtar hennes son som jag får kalla för barnbarn. Gissa vilken känsla det ger!? Det känns stort i hela kroppen och hjärtat vill svämma över. Det är som en stor ära, något man vill vara rädd om och vårda ömt.
På söndag kl 10.00 är det gudstjänst i Everöds Kyrka. Vi har bestämt oss för att åka dit för prästen ska läsa upp namnen på dom som dött sista månaden och du är ju en av dom. Det är läskigt och oroväckande jobbigt att åka dit. Jag brukar ju inte springa i kyrkan och inte du heller, men det känns bra att vi är där när dom säger ditt namn och vi ska prata med prästen efteråt och lämna cd skivan med musiken.
Alla dessa tårar. Denna totala känsla av skräck, sorg, förtvivlan och smärta som kommer upp när han talar om att du blev 55 år, 3 månader och 2 dagar. M kramar mig och tårarna rinner och näsan rinner och det är inte vackert att vara förtvivlad men det är viktigt att få det ur sig. Få ut en del av ångesten och saknaden och det känns liiite bättre efteråt. Lite lättare. Jag tänker att jag kanske ska klara begravningen nu, på fredag, när jag varit med om det en gång, att höra ditt namn läsas upp i kyrkan. Vi tar nattvarden och våra synder är oss förlåtna. Så enkelt!!!
Prästen tar emot oss och han säger att om vi vill kan vi gå in tidigare på fredag, så kan vi sitta där och gråta, fundera över livets orättvisor eller bara sitta och glo.... Precis så säger han och det känns tryggt att han vet hur det kan kännas att mista en älskad.
Vi får veta att det finns en vanlig minneslund men även en askminneslund, där man är med och sänker urnan och det finns en platta med namn, födelse och dödsdatum på de som ligger där. Plattan sitter på en stor natursten och för den som undrar kan man se att -här finns han. Det blir inte lika anonymt. När vi får se platsen är det självklart att du ska vara där. Det är björkar med fågelholkar med fåglar i och en bänk där man kan sitta och prata med dig. Där finns plats att tända blommor och ljus och M säger att det är såhär du växt upp. Med naturen och du tyckte om det. Där kan du ligga 6 fot under marken och höra regnet som droppar och fåglarna i parken, och bara en sten med ditt namn och folk som kommer och går. (Från 6 fot under av T. Näslund)
Vi beger oss så sakta hemåt och det har gått ytterligare 1 vecka i mitt liv utan dig.
Nu rinner tårarna igen...kram<3
skriven