Lite Te, Lite choklad och Lite Bodil

Det dröjer ända tills måndag innan A är feberfri och får komma hem. Ringer JK och har lite frågor kring hur allt går. Är orolig men får höra att allt är som det ska. Jag vet att dom har stenkoll och tar prover hela tiden. Men  ändå.....

Jag sover mycket på dagarna då barnen är hos sin pappa. Som om jag inte vill vara vaken och tänka. Är så trött i kroppen. Det har varit mycket samtal att ringa och mycket att ordna med. Sånt tar på krafterna. Nu ska jag få sörja och sakna. Det tar oxå, men på ett annat sätt. Det är som om jag aldrig vill göra någonting igen. Bara sova bort resten av livet. Inte tänka, ta ansvar eller välja. Märker att jag fått svårt för att fatta beslut. Ringde ofta dig om saker, små och stora, för att rådfråga. Nu kan jag ingenting. Vill inte vill inte. Kan inte ens bestämma vad vi ska ha till middag. Frågar barnen vad dom vill ha och köper det. Att veckohandla eller planera har försvunnit ur mitt liv. Som om jag vill ta tillvara varje dag, för jag vet inte om jag lever imorgon. Livet har ju visat att det kan ta slut så fort. Men samtidigt så lever jag ju inte heller. Tar inte tillvara på nåt. Sover bara. Det blir en konstig paradox. Jag kan inte få ihop det..

En dag när jag hämtar posten ligger det ett tjockt brev. Ser direkt att det är från S i Stockholm. Hon skriver så fint.
Öppnar förundrad för att se vad det är. Finner 2 påsar med löste. Ett med choklad/chili, det andra med jordgubb/lime.
Där ligger några chokladbitar och en bok av Bodil Malmsten. Har inte läst henne tidigare utom i nån krönika i nåt magasin någon gång för länge sen. Öpnnar boken och där står lite fina ord och rådet att: dricka lite te, äta lite choklad och läsa lite Bodil... =) Tänk vad ett litet paket från huvudstaden kan förgylla en dag och ett liv!

Så blir jag åter teberoende. En kopp på morgonen och en på kvällen. Bra för mig som missbrukat koffein i snart 4 veckor. Boken är lättläst och underhållande. Jag ler. Det känns bra. Kan det vara så att på något vis kommer livet att återvända till mig? Lite sakta, långsamt och trevande ska jag få tillbaka livslust och glädje? Åter få känna nyfikenheten på vad som väntar runt hörnet och upptäcka saker jag inte sett förut? Kunna skratta på riktigt och inte för att man behöver det, för annars går man under av sorg?
Jag ser en möjlighet att det skulle kunna bli på det sättet och det känns tryggt inne i mitt hjärta. Tack för det S, och tack för det Bodil. På något sätt var ni med och påverkade förändringen och framtidstron i mitt liv. Undrar om det är något dom kan ha i sitt CV??

Kommentera inlägget här :