Jag beställer ett hjärta med röda rosor, murgröna och vit brudslöja till din kista. På banden ska det stå våra namn och Nu och För Alltid, samma som i våra förlovningsringar. Den du ska ha med dig in i evigheten.
Det kommer att bli ett foto oxå i en vit ram. Det första kort jag såg av dig, där du står vid havet och ler. Det är så jag minns dig och det är ett fint kort. Eller ja, jag minns ju allt vi gjort och sagt. Tankarna far runt runt från vårt första möte till bröllop, jul, förra påsken som var så fin, dina sista dagar här hos mig, de sista dagarna innan jag fick veta vad som hänt dig. Allt går runt runt om och om igen och jag är chockad ännu.
Är rädd för hur jag ska klara fredagen. Rädd för hur jag ska reagera när jag ser din kista stå där framme vid altaret. Rädd för att ramla omkull när när vi ska ta avsked och lägga blommorna på kistan. Rädslan håller på att ta över mitt liv och jag tycker inte om det. Den åller på att äta upp mig inifrån och ut, som en mask i ett äpple. Jag tycker inte om det och känner att jag får försöka ta makten över mitt liv snart. Bara fredagen är slut så kanske det ska gå.
Det är så starka känslor i mig. Har aldrig någonsin upplevt något liknande. Det känns som en mardröm som jag vill vakna upp ur. Vill tillbaka till mitt liv och till verkligheten igen. Till det riktiga livet där man har koll på varför man känner och upplever som man gör. Men jag är inte där ännu. Jag kan ana att det ska bli bättre sen men det är inget jag kan se.
I har varit febrig och hostat i en vecka nu, varit hemma från skolan med feber flera dagar. Jag har knappt tid och ork att bry mig eller tänka på det. Känner mig som världens sämsta morsa, men denna veckan ska jag vara med om det värsta tänkbara och kanske blir man förlåten då?
A åker till VCT på torsdag middag för att ta sina prover. Tanken är att vi ska åka hemifrån till din äldsta dotter senast 5 i em, för att sova där tills imorgon. Jag får veta att A har feber. Han har kontaktat JK. Nu ska vi vänta på att dom får provsvaren från NÄL och få reda på om A ska bli inlagd för att få antibiotika intravenöst, eller antibiotika i tablettform och åka med ner eller vad som ska hända.
Plötsligt blir det fokus på det andra, det som varit fokus sen i November, men fallit bort lite sen du lämnade oss.
Jag vet inte hur jag reagerar. Är som om kroppen slutar funka. Jag står inför det som ska bli den värsta dagen i mitt liv och nu får jag veta att min son kanske inte kan åka med för att han fått feber. Hans bror smittade honom ned virus, jag tänkte inte ens på den risken fast jag vet att A är infektionskänslig dagarna efter behandling. Känner mig skyldig. Känner mig egoistisk som inte försökt hindra detta. Jag som har lärt mig de senaste 5 månaderna att livet inte lämnar någon garantisedel, känner mig skyldig för sonens sjukdom och för din död. Intalar mig att det är ett försvar, men det hjälper inte. Försöker tänka sunt, men jag kan inte det. Det är bara för mycket nu. Det är bara för mycket och livet har ingen manual på hur sådant här ska hanteras. Tänk om man kunde slå upp sidan 7 i manualen och läsa om hur man gör i en krissituation. Men det går inte, för det finns ingen sådan att titta i när livet faller sönder.
Lite före 5 får vi veta att vi ska åka ner till JK. Säger att vi är där 18.15. Det är vi. Får vänta till 7 innan dom kommer och tar prover. Vi ska åka 35 mil och kommer inte att vara nere förrän mitt i natten om dom inte bestämmer sig snart. Lite före 8 kommer läkaren och pratar med A. Han kommer och talar om att det ser mörkt ut. Han ska stanna kvar på sjukhuset och få antibiotika i dropp. Dom säger att vi kan hämta honom på vägen hem på fredag kväll. Jaha!! Så jag lämnar min son på onkologen och hans syster, bror och jag åker för att ta ett sista farväl av dig. Hur jag kommer fram vet jag ej. Jag har nog lite änglavakt denna kväll. Vi är framme hos din dotter 23.30 på kvällen. Imorgon är det dagen B, men nu ska vi försöka sova en stund.
Glöm aldrig att du är världens bästa mamma, till dina egna barn<3
skrivenIbland gör man fel, ibland tänker man fel. Man får göra så...särskilt i sådana här sammanhang!!
För den delen så vet jag att dina barn bara älskar dig, precis som den du är:)
Kram!!